Vad händer vid ett långvarigt strömavbrott?

Etiketter

Elförsörjning, Prepper

Jag tror att ett fullständigt och långvarigt strömavbrott är det mest troliga undergångsscenaroit i vår tid.

Det här är mina tankar

Sverige utan el i ett år – en samhällskollaps i slowmotion?

Vi skapar ett scenario och följer utvecklingen från den första dagen till dag 300. Det här är ett betydligt värre scenario än ett vanligt strömavbrott: en samordnad cyberattack har slagit ut energiförsörjningen och dessutom förstört de datasystem som behövs för att återställa den.

Min utgångspunkt är att hela Sverige saknar fungerande elförsörjning under ett år, att reservkraften bara räcker en begränsad tid och att det inte går att snabbt reparera systemen digitalt. Däremot antar vi inte att alla byggnader, fordon och maskiner förstörs fysiskt eller att all kommunikation omedelbart upphör.

Det är en viktig skillnad. Om angriparna även har förstört all fysisk utrustning, transformatorer och reservdelar blir situationen ännu värre.

En sak till: Sverige skulle inte nödvändigtvis bli ett laglöst samhälle på några dagar. Men ett modernt land är beroende av el i nästan varje samhällsfunktion. När strömmen försvinner börjar systemen falla i en viss ordning – och flera av dem är beroende av varandra.

Dag för dag – så kan utvecklingen se ut

Fas 1: Chocken och de första sammanbrotten

Dag 1 – allt stannar samtidigt

Akut kris

• Belysning, hissar, elektriska spisar och många värmesystem slutar fungera.
• Mobilnäten fungerar eventuellt en tid med batteribackup, men kapaciteten försämras när basstationer och andra delar av näten tappar ström. Vi pratar om timmar upp till någon dag.
• Betalkort, Swish, bankomater och många kassasystem blir otillgängliga.
• Tåg stannar och laddning av elbilar upphör. Trafiksignaler och annan infrastruktur påverkas.
• Sjukhus går över till reservkraft där sådan finns. Ambulans, polis och räddningstjänst får snabbt fler uppgifter än normalt.

Människors reaktion: Först förvirring. Många tror att strömmen kommer tillbaka inom några timmar. Butiker kan få rusning efter mat, vatten, batterier och bränsle.

Dag 2 – det är inte längre ett vanligt avbrott

• Färskvaror börjar bli ett problem. Kyl- och fryskedjor fungerar inte utan el eller reservlösningar.
• Bensinmackar kan ha bränsle i tankarna men sakna möjlighet att pumpa upp det.
• Många hushåll har inte vattenberedskap för mer än en kort period. Vattenverk och avloppssystem kan fungera tillfälligt, men driften blir allt mer osäker.
• Myndigheterna försöker kommunicera via radio, reservsystem, fordon med högtalare och fysiska informationsplatser.
• Arbetsplatser stänger. Kontanter blir viktigare, men löser inte problemet om butiken saknar varor.

Den avgörande frågan: Är det ett tillfälligt avbrott eller ett angrepp som kan pågå i månader? Osäkerheten gör att människor börjar agera på egen hand.

Dag 5 – vardagssamhället börjar upplösas

• Hushåll med små matförråd får akuta problem. Många kan fortfarande äta det som finns hemma, men tillgången varierar kraftigt.
• Kommunerna försöker prioritera vatten, äldreomsorg, sjukvård, livsmedel och andra kritiska behov.
• Bränslebrist och kommunikationsproblem försvårar leveranser av mat, läkemedel och reservdelar.
• Personer som är beroende av elektrisk medicinsk utrustning, regelbundna läkemedelsleveranser eller hemsjukvård blir särskilt utsatta.
• Kylförvaring av livsmedel och läkemedel blir svår att upprätthålla.

Samhället är fortfarande organiserat, men dess normala service kan inte längre upprätthållas överallt. Om attacken är nationell får myndigheterna prioritera vilka verksamheter som ska få de knappa resurserna.

Svenska kraftnät arbetar med reparationsberedskap, reservmateriel och möjligheten att driva delar av elnätet separat, så kallad ödrift. Men sådana åtgärder är inte någon garanti för att ett system som angripits och förstörts i stor omfattning snabbt kan återställas.

Fas 2: Försörjningskrisen

Dag 20 – mat och vatten blir samhällets huvudfråga

• Butikernas normala varuflöden har brutits. Även om det finns mat i lager kan den vara svår att transportera och distribuera.
• Vattenförsörjningen blir kritisk där pumpar, rening eller distribution inte kan drivas. Avloppsproblem skapar dessutom hygienrisker.
• Kommunala kök, skolor, äldreboenden och sjukhus behöver alternativa lösningar.
• Jordbruket påverkas av brist på drivmedel, reservdelar, foder, kylning och elektrisk utrustning.
• Betalningar, bokföring och lagerhantering kan delvis ersättas med papper och manuella rutiner, men det går långsammare och ger sämre överblick.

Nu blir ojämlikheten tydlig. Den som har mat, vatten, ved, kunskap och ett fungerande socialt nätverk har betydligt bättre förutsättningar än den som är helt beroende av löpande leveranser.

Dag 30 – ett parallellt samhälle börjar växa fram

• Hushåll och lokalsamhällen organiserar gemensam matlagning, vattenhämtning, vedhantering och bevakning.
• Människor flyttar från bostäder som saknar värme eller vatten till platser där de kan få hjälp.
• Kontanter, byteshandel och handskrivna kvitton kan få större betydelse. Byteshandel ersätter dock inte ett fungerande ekonomiskt system.
• Sjukvården måste prioritera hårdare. Brist på el, hygien, laboratorieutrustning, syrgasproduktion och kylförvaring begränsar behandlingen.
• Staten kan införa ransonering, särskilda transportprioriteringar och andra extraordinära åtgärder inom lagens ramar.

Det moderna konsumtionssamhället är nu allvarligt skadat. Men det betyder inte att alla har slut på mat eller att våld har blivit norm. Förloppet kommer att skilja sig mycket mellan olika orter och hushåll.

En viktig detalj är att livsmedelskrisen inte bara handlar om hur mycket mat som finns i landet. Den handlar också om att få fram insatsvaror, skörda, förädla, transportera och lagra maten. Regeringen pekar uttryckligen ut livsmedel, dricksvatten och fungerande avloppshantering som centrala delar av samhällets motståndskraft.

Fas 3: Dag 100 – samhället förändras i grunden

Dag 100 – efter drygt tre månader

Vid det här laget är det inte längre rimligt att beskriva situationen som en tillfällig kris. Det är en nationell försörjningskatastrof.

Mat och jordbruk

• Försörjningen bygger i högre grad på det som kan produceras, lagras och transporteras lokalt.
• Gårdar med tillgång till vatten, fungerande traktorer, bränsle och manuella reservrutiner kan fortsätta viss produktion. Andra kan tvingas avbryta.
• Djurhållningen drabbas av problem med foder, vatten, mjölkning, ventilation och transporter. Djur kan dö när behoven inte kan tillgodoses.
• Nästa skörd blir en kritisk fråga. Brist på utsäde, gödsel, drivmedel och fungerande maskiner kan påverka tillgången på mat långt efter att den akuta krisen är över.

Sjukvård och folkhälsa

• Behandlingar som kräver avancerad utrustning, stabil el, laboratorier eller kylkedjor blir svårare att genomföra.
• Dålig hygien och osäker vattenförsörjning ökar risken för infektioner och magsjukdomar.
• Kroniskt sjuka och äldre blir särskilt utsatta om omsorg och läkemedelsförsörjning inte kan upprätthållas.
• Under­näring, nedkylning och obehandlade sjukdomar kan bli större dödsorsaker än själva strömavbrottet.

Ekonomi och arbete

Det normala ekonomiska systemet fungerar inte längre som tidigare. Banker kan ha reservrutiner och återställningskopior, men betalningar, löner, bokföring och leveranser kan inte bedrivas normalt utan fungerande infrastruktur.

Företag utan fungerande produktion och försäljning kan gå i konkurs. Arbetslöshet och brist på inkomster blir omfattande. Staten kan fortfarande utfärda beslut och organisera verksamhet, men dess praktiska möjligheter begränsas av brist på resurser.

Ordning och säkerhet

Här finns flera möjliga utvecklingar:

• Välorganiserade kommuner och lokalsamhällen samarbetar och delar resurser.
• På andra platser uppstår konflikter om mat, vatten, bränsle och bostäder.
• Polisen och räddningstjänsten koncentrerar sig på livräddning, ordning och de mest akuta händelserna.
• Frivilliga organisationer, grannar och lokala initiativ får större betydelse.

Det är alltså möjligt att vissa områden fortfarande har relativt god ordning samtidigt som andra upplever betydande otrygghet.

Fas 4: Dag 200 – tvåhundra dagar utan fungerande nationell elförsörjning

Dag 200 – vintern kan bli en katastrof i katastrofen

Om strömavbrottet börjar på hösten och fortsätter över vintern blir situationen särskilt svår. Om det i stället börjar på våren eller sommaren kan människor ha haft bättre möjligheter att odla, samla resurser och förbereda sig.

Vid dag 200 kan följande ha hänt:

• Bostäder: Många hus och lägenheter utan fungerande uppvärmning kan vara obeboeliga under kalla perioder. Människor koncentreras till byggnader med vedeldning, alternativa värmekällor eller gemensam uppvärmning.
• Vatten och sanitet: Där vatten- och avloppssystemen inte kan upprätthållas behövs alternativa lösningar. Bristande hygien kan leda till allvarliga hälsoproblem.
• Transporter: Vägar finns kvar, men bränsle, fordonsunderhåll och reservdelar begränsar trafiken. Järnvägen kan inte bedriva normal trafik utan fungerande elförsörjning och stödsystem.
• Industri: Stora delar av industriproduktionen har stannat. Stål, papper, kemikalier, läkemedel och många andra produkter kan inte tillverkas.
• Utbildning och förvaltning: Skolor, myndigheter och kommuner arbetar med begränsad kapacitet, manuella rutiner och prioriterade uppgifter.

Vad händer med staten?

Sverige skulle sannolikt försöka upprätthålla en central statsledning, prioritera resurser och samordna kommuner, regioner, försvar och näringsliv. Det svenska totalförsvaret bygger på att flera delar av samhället samverkar, inte enbart på att enskilda myndigheter löser sina egna problem.

Men det finns en avgörande skillnad mellan att staten fortfarande existerar och att staten fortfarande kan leverera sina tjänster.

Regeringen kan besluta om ransonering. Det är svårare att genomföra en rättvis ransonering om lagersaldon, transporter, identifiering, betalningar och kommunikation inte fungerar. Man kan skicka ut personal och använda papper, men arbetet blir långsammare och svårare att samordna.

Samtidigt skulle Sverige sannolikt söka omfattande hjälp från andra länder. Mat, läkemedel, generatorer, bränsle, tekniker och reparationsmateriel skulle kunna komma utifrån. Men hjälpen måste kunna transporteras, distribueras och användas.

Dag 200 behöver därför inte innebära att staten har kollapsat. Däremot kan skillnaden mellan den formella staten och dess faktiska förmåga att hjälpa människor ha blivit mycket stor.

Fas 5: Dag 300 – ett samhälle som knappt känns igen

Dag 300 – nästan tio månader

Nu har en hel säsongscykel nästan passerat. Samhället befinner sig inte bara i en akut nödsituation, utan i en långvarig omställning till ett helt annat sätt att leva.

Jag skulle dela in utvecklingen i fyra områden.

1. Befolkningen koncentreras till fungerande lokalsamhällen

Människor söker sig till platser där det finns dricksvatten, matproduktion, uppvärmning, sjukvård och social gemenskap. Stora städer kan fortfarande ha invånare, men bostadsområden som är helt beroende av eldriven infrastruktur blir svåra att försörja.

Landsbygden har vissa fördelar genom odlingsmark, ved och egna brunnar, men är inte automatiskt självförsörjande. Även lantbruket är beroende av drivmedel, maskiner och insatsvaror.

2. Försörjning ersätter konsumtion som ekonomins centrum

Människors arbete handlar i högre grad om att få fram mat, vatten, värme, kläder och reparationsmaterial. Kunskap om odling, konservering, hantverk, mekanik och sjukvård blir mer värdefull.

Pengar kan fortfarande ha en funktion, men deras praktiska värde beror på vad de går att köpa. Inflationen blir betydande. Varor, arbetsinsatser och lokala överenskommelser kan få större betydelse.

3. Samhällets sociala struktur förändras

Vissa lokalsamhällen kan utveckla starkare samarbete och tydliga gemensamma regler. Andra kan präglas av konflikter, ojämlikhet och maktkoncentration.

Den som kontrollerar viktiga resurser kan få stort inflytande. Men det är inte givet att samhället blir våldsamt överallt. Tillit, fungerande lokala institutioner och rättvis fördelning kan vara avgörande för hur människor klarar sig.

4. Sverige är fortfarande Sverige – men med kraftigt reducerad kapacitet

Myndigheter, kommuner och försvar kan fortfarande finnas kvar. Men digital förvaltning, avancerad industri, moderna betalningssystem och stora delar av den offentliga servicen kan ha blivit kraftigt begränsade.

Om elförsörjningen verkligen förblir utslagen kan landet tvingas bygga upp delar av infrastrukturen från grunden, samtidigt som befolkningen behöver försörjas.

Den stora frågan: Hur många människor skulle dö?

Det går inte att göra en trovärdig prognos för dödstalen utan betydligt fler antaganden. Men riskerna skulle vara mycket stora.

Orsak	Varför den blir farlig
Värme	Nedkylning i bostäder och brist på säker uppvärmning, särskilt vintertid.
Mat	Bruten distribution, minskad jordbruksproduktion och undernäring.
Vatten	Störningar i rening, pumpning och avlopp.
Sjukvård	Brist på el, läkemedel, hygien och fungerande medicinsk utrustning.
Infrastruktur	Transportproblem och svårigheter att reparera och underhålla kritiska system.
Social oro	Konflikter, olyckor och svårigheter att upprätthålla ordning.

Dessa risker förstärker dessutom varandra. Brist på drivmedel påverkar exempelvis både mattransporter, sjukvård och reparationer. Brist på el påverkar vattenförsörjningen, som i sin tur påverkar sjukvården.

Det är just denna kedjeeffekt som gör scenariot så allvarligt.

Men hur många som faktiskt skulle dö är oerhört svårt att veta. Svårt sjuka är den första gruppen som skulle försvinna, därefter andra utsatta grupper som gamla och små barn. Men det är oerhört svårt att sia om antal.

Men det finns en viktig teknisk reservation

Scenariot bygger på att angriparna inte bara släcker lamporna, utan också förstör möjligheten att återställa elförsörjningen.

Det är två helt olika saker.

Svenska kraftnät har beredskapsarbete som omfattar bland annat reparationsresurser, reservmateriel och möjligheter till separat drift av delar av nätet.

Att alla datasystem hackas innebär inte automatiskt att alla kraftverk och elledningar blir obrukbara. Vissa delar av infrastrukturen kan ha lokala styrfunktioner, manuella reservrutiner eller möjlighet att återställas med rena system och reparerad utrustning.

Om angriparna även har förstört viktig fysisk utrustning, samtidigt som digitala återställningsmöjligheter saknas, blir ett år utan fungerande nationell elförsörjning mer tänkbart inom det hypotetiska scenariot. Men det är ett mycket extremt antagande, inte en prognos om vad som sannolikt skulle inträffa vid en cyberattack.

Kärnkraftverk skulle exempelvis inte automatiskt explodera för att elnätet slås ut. De har säkerhetssystem och reservkraft, men långvariga störningar kan skapa allvarliga problem om även reservkraft, bränsleförsörjning och kylfunktioner påverkas.

Min samlade bedömning

Tre möjliga stadier av samhällsutvecklingen

Dag 1–5

Systemchock

Det moderna samhället stannar på många håll. Människor förväntar sig att infrastrukturen snart ska återställas.

Dag 20–100

Försörjningskris

Mat, vatten, värme, sjukvård och ordning blir de centrala frågorna. Staten försöker prioritera och omfördela knappa resurser.

Dag 200–300

Strukturell samhällsförändring

Lokala försörjningssystem får större betydelse. Ekonomi, arbete, boende och sociala relationer förändras. Återuppbyggnaden kan bli ett projekt som tar flera år.

Det mest intressanta i scenariot är egentligen inte mörkret i sig. Det är hur snabbt vi kan gå från att vara ett samhälle med hög teknisk kapacitet till ett samhälle där grundläggande resurser är svåra att få fram – trots att husen, vägarna, maskinerna och kunskapen till stor del fortfarande finns kvar.

Teknikens sårbarhet är inte bara att den kan sluta fungera. Det är att så många andra funktioner har byggts upp kring antagandet att den alltid ska fungera.

Och här skulle jag vilja skilja på två frågor som lätt blandas ihop: hur länge en enskild människa kan klara sig utan samhällets normala service, och hur länge ett helt land kan upprätthålla sin befolkning utan el. Det första kan vissa hushåll hantera förvånansvärt länge. Det andra är betydligt svårare, eftersom ett land behöver fungerande produktion, logistik, vård och samordning – inte bara människor med matförråd hemma.

Det här scenariot kräver att Sverige står helt ensam utan hjälp från utlandet, vilket faktiskt inte kommer att ske.

Men tänk er nu att det här drabbar hela Europa, eller varför inte hela världen. Låt säga att ett extremt avancerat datavirus löper amok och sprider sig över hela världen på några timmar och slår till överallt samtidigt.
Katastrofen kommer att bli fullständig och mer avancerade läder drabbas hårdare. Men på ett år kommer hela världen att få lida och antalet dödsfall går nog att räkna i hundratals miljoner.
Men det ska då också tilläggas att viss elförsörjning faktiskt inte kräver avancerade datorer för att fungera. Jag tror dessutom att uppfinningsrikedomen kommer att fira nya triumfer och folk faktiskt kommer att bygga mindre vattenkraftverk och liknande för att klara den lokala elförsörjningen. Men samhället som vi känner det kommer inte att bli sig likt på årtionden.

Varför hatar vänstern judar?

Etiketter

Israel, politik, ryssland

Jag skriver det här med tanke på att det härom dagen är årsdag för Hamas attack på civila i Israel.

Det är nog inte så att alla inom vänstern hatar judar. Men väldigt många inom vänstern hatar Israel och som dom brukar säga, sionister. Alltså folk som anser att judar ska ha rätt att leva i ett eget land, alltså Israel.

Men varför hyser nu vänstern en sådan avsky för judar? Dom borde rimligen stå på judarnas sida med tanke på att dom säger sig avsky allt som Hitler stod för.
Men det är kanske inte så konstigt eftersom vänstern i hela västvärlden tidigare var Sovjetunionens lärjungar och matades med propaganda från KGB.

När Sovjetunionen gjorde propaganda till ett vapen i Mellanöstern

Det finns en berättelse som med jämna mellanrum dyker upp i debatten om Israel, Palestina och antisemitism.

Den handlar om KGB, Yuri Andropov och en sovjetisk operation som påstås ha haft ett mycket speciellt mål:

att använda antisemitism som ett politiskt vapen mot Israel och USA.

En del av berättelsen är väldokumenterad.

Andra delar bygger framför allt på uppgifter från en enskild avhoppare och ytterligare andra har med tiden blivit så hårt sammanvävda med berättelsen att det är svårt att skilja historiska fakta från tolkningar men det gör historien extra intressant.

För även om man skalar bort de mest spektakulära påståendena återstår något som är väl belagt:

Sovjetunionen bedrev under kalla kriget en omfattande propaganda- och desinformationskampanj mot Israel och sionismen, och i den kampanjen användes även antisemitiska föreställningar och konspirationsteorier.

Frågan är hur mycket detta har påverkat det politiska språk och de föreställningar som fortfarande präglar konflikten.

---

Från allierad till fiende

Historien börjar egentligen inte med KGB.

När staten Israel bildades 1948 var Sovjetunionens hållning betydligt mer komplicerad än den ibland framställs i dag.

Sovjetunionen stödde FN:s delningsplan 1947 och erkände Israel tidigt.

Det fanns flera skäl till detta. Sovjetledningen hoppades bland annat att den nya staten skulle kunna utvecklas i en socialistisk riktning och minska det brittiska inflytandet i Mellanöstern. Det blev inte så.

Israel utvecklades till en parlamentarisk demokrati och knöt med tiden allt starkare band till USA och västvärlden. Samtidigt började Sovjetunionen bygga upp nära relationer med flera arabiska stater. Mellanöstern blev därmed en del av det globala kalla kriget.

När Israel besegrade Egypten, Jordanien och Syrien i Sexdagarskriget 1967 blev situationen ännu mer betydelsefull.

Sovjetunionen hade försett flera av de arabiska staterna med omfattande militärt stöd. Israels seger blev därför inte bara ett nederlag för de arabiska arméerna. Den blev också ett politiskt och propagandamässigt problem för Moskva.

Och här börjar en ny fas.

---

Aktivnye meropriyatiya – de aktiva åtgärderna

Den sovjetiska underrättelsetjänsten använde begreppet aktivnye meropriyatiya, ungefär ”aktiva åtgärder”, för en rad metoder som låg utanför traditionellt underrättelsearbete.

Det kunde handla om:

• propaganda
• desinformation
• falska dokument
• psykologisk krigföring
• politisk påverkan
• manipulation av medier
• stöd till politiska organisationer
• försök att påverka opinioner och regeringar

Målet behövde inte alltid vara att få människor att tro på en specifik lögn. Det kunde räcka att skapa misstro, förstärka motsättningar eller förändra hur en konflikt uppfattades.

Det var en viktig del av det sovjetiska sättet att bedriva det kalla kriget och Israel blev ett av målen.

---

Operation SIG

Efter 1967 började Sovjetunionen enligt senare forskning bedriva en särskilt omfattande kampanj mot Israel och USA.

En operation som förknippas med denna verksamhet är SIG, från ryskans Sionistskiye Gosudarstva, ungefär ”sionistiska regeringar”.

En studie publicerad 2026 beskriver SIG som en KGB-operation vars mål var att skapa internationellt motstånd mot USA och Israel och att vända delar av den muslimska världen mot de båda.

Men här måste man göra en viktig reservation.

Den mest detaljerade berättelsen om SIG kommer från Ion Mihai Pacepa, den högt uppsatte rumänske underrättelseofficer som hoppade av till väst. Pacepa hävdade att KGB-chefen Yuri Andropov hade beskrivit en strategi där antisemitism skulle användas för att skapa ett intensivt hat mot Israel och USA.

Pacepa återgav bland annat Andropov som att han sagt:

”We needed to instill a Nazi-style hatred for the Jews throughout the Islamic world…”

Det är ett mycket starkt citat.

Men det bör presenteras som Pacepas uppgift om vad Andropov sade, inte som ett ordagrant historiskt faktum som vi har ett sovjetiskt protokoll för. Det är en viktig skillnad.

Däremot är själva den sovjetiska propagandakampanjen mot Israel och sionismen betydligt bättre belagd än just detta citat.

---

Det gamla hatet får en ny kostym

En av de mest intressanta aspekterna är hur äldre antisemitiska föreställningar kunde få ett nytt politiskt språk.

Det tydligaste exemplet är Sion vises protokoll. Dokumentet är en rysk antisemitisk förfalskning från början av 1900-talet. Det påstår sig avslöja en hemlig judisk plan för att kontrollera världens regeringar, banker och medier.

Det är naturligtvis falskt.

Men det fick enorm betydelse för den moderna antisemitismen och det är viktigt att förstå att Sovjetunionen inte skapade Protokollen.

Dokumentet fanns långt före Sovjetunionens kampanjer i Mellanöstern och hade redan spridits i arabvärlden. Sovjetunionens betydelse låg i stället i att man kunde använda existerande antisemitiska föreställningar och ge dem en ny politisk ram.

Det gamla påståendet:

”Judarna styr världen.”

kunde omformuleras till:

”Sionisterna styr världen.”

Och:

”Judiska finansintressen kontrollerar regeringarna.”

kunde förvandlas till:

”Sionistiska finansintressen kontrollerar USA.”

Det innebar inte att all kritik av Israel eller sionismen var antisemitisk. Det är en viktig distinktion.

Men när gamla föreställningar om en hemlig judisk maktstruktur återkommer i ny politisk terminologi är det rimligt att undersöka var idéerna kommer ifrån.

---

”Sionologi”

Sovjetunionen utvecklade också en omfattande produktion av politisk litteratur som framställdes som vetenskaplig analys av sionismen.

Begreppet ”sionologi” används för att beskriva denna sovjetiska antisionistiska propaganda. Här blandades marxist-leninistisk terminologi med äldre antisemitiska motiv.

Sionismen framställdes exempelvis som:

rasistisk

imperialistisk

fascistisk

kolonialistisk

och som ett verktyg för amerikansk imperialism.

Israel framställdes inte längre enbart som en stat som Sovjetunionen hade politiska motsättningar med. Landet placerades in i en större berättelse där det var en del av ett globalt system av kapitalism, imperialism och västerländsk dominans.

Detta var effektiv propaganda eftersom det kopplade ihop flera redan existerande politiska konflikter till en enda berättelse.

---

FN blev en viktig arena

Den sovjetiska kampen mot Israel fördes inte bara genom underrättelsetjänster och medier.

Den fördes också genom internationella organisationer.

Ett tydligt exempel är FN:s generalförsamling. Den 10 november 1975 antog generalförsamlingen resolution 3379.

Resolutionen slog fast:

”Zionism is a form of racism and racial discrimination.”

Resolutionen antogs med 72 röster mot 35, med 32 nedlagda röster. Sovjetunionen röstade för den.

Resolutionen upphävdes senare, 1991, genom resolution 46/86.

Det är ett konkret exempel på hur den politiska berättelsen om sionism som rasism hade fått internationellt genomslag.

Men även här behöver man vara noggrann. Det betyder inte att FN:s resolution ”skapades av KGB”. Resolutionen kom ur ett större politiskt sammanhang där Sovjetunionen, arabländer och andra stater hade gemensamma intressen.

Det går däremot att konstatera att Sovjetunionens propagandapolitik passade mycket väl in i denna utveckling.

---

PLO – stöd, inte skapande

En annan vanlig uppgift i berättelsen om SIG är att Sovjetunionen skulle ha skapat PLO.

Det stämmer inte.

Palestine Liberation Organization grundades 1964, på initiativ av Arabförbundet.

Sovjetunionen skapade alltså inte PLO.

Däremot förändrades relationen mellan Moskva och den palestinska rörelsen över tid. Efter 1967 ökade det sovjetiska stödet till palestinska organisationer.

När Yasser Arafat blev PLO:s ordförande 1969 utvecklades också kontakterna mellan PLO och Sovjetunionen. Moskva började allt tydligare beskriva den palestinska kampen som en del av den globala kampen mot imperialism och kolonialism.

Inte därför att Sovjet hade skapat den palestinska nationalismen.

Det hade man inte.

Utan därför att Sovjetunionen bidrog till att placera den palestinska frågan i ett större internationellt ideologiskt ramverk.

Palestinierna blev i den sovjetiska berättelsen ett folk i en nationell befrielsekamp.

Israel blev den imperialistiska motståndaren.

USA blev den stormakt som stod bakom Israel.

Det var en mycket enklare berättelse än den betydligt mer komplicerade historiska verkligheten.

---

Vad hände med Arafats historia?

Här finns också en spektakulär del av berättelsen.

Pacepa hävdade att den rumänska och sovjetiska underrättelsetjänsten manipulerade Arafats biografiska uppgifter, bland annat hans födelseort.

Det påstås att uppgifter om Kairo ersattes med Jerusalem för att stärka hans palestinska legitimitet. Detta är dock inte något jag skulle presentera som fastslaget historiskt faktum.

Det är en uppgift från Pacepa och bör behandlas som sådan. Det är ett bra exempel på varför hans vittnesmål måste hanteras med viss försiktighet.

Hans uppgifter är intressanta och flera delar av hans beskrivning av sovjetisk propaganda passar väl ihop med vad vi vet från andra källor.

---

Det stora propagandaknepet

Det mest intressanta med den sovjetiska kampanjen var kanske inte någon enskild lögn.

Det var förändringen av ramen.

En konflikt som hade många orsaker kunde beskrivas med ett mycket enklare motsatspar:

förtryckt folk – imperialistisk förtryckare

koloniserad – kolonial

befriad – ockuperad

antikolonial – imperialistisk

Detta språk hade stark attraktionskraft under 1960- och 1970-talet. Det passade också väl in i många vänsterpolitiska rörelsers världsbild. Sovjetunionen behövde därför inte övertyga alla om varje detalj. Det räckte att få människor att acceptera själva ramen.

När ramen väl var etablerad kunde nya händelser tolkas genom den.

---

Men här måste man dra en tydlig gräns

Det vore fel att dra slutsatsen att dagens kritik mot Israel är en sovjetisk skapelse.

Det vore också fel att säga att alla som använder ord som kolonialism, imperialism, apartheid eller folkmord är bärare av sovjetisk propaganda. Dessa begrepp har egna historiska och politiska traditioner och används av många olika aktörer av helt olika skäl.

Dessutom har konflikten mellan israeler och palestinier utvecklats genom händelser som inte kan förklaras med sovjetisk propaganda.

Sovjetunionen skapade inte:

• sionismen
• arabisk nationalism
• palestinsk nationalism
• konflikten om territorium
• 1948 års krig
• 1967 års krig
• det palestinska flyktingproblemet
• den israelisk-palestinska konflikten

Och Sovjetunionen skapade inte heller den antisemitism som fanns i delar av Mellanöstern före kalla kriget.

Det vore historiskt orimligt att göra Sovjetunionen till den enda förklaringen.

---

Men propagandan har ändå betydelse

Här blir historien riktigt intressant.

En konflikt behöver inte skapas av propaganda för att propaganda ska kunna förändra den.

Sovjetunionen tog existerande konflikter och föreställningar och placerade dem i en större geopolitisk berättelse. Gamla antisemitiska föreställningar kunde kombineras med marxist-leninistisk retorik. Palestinsk nationalism kunde kopplas till internationell antiimperialism.

Israel kunde framställas som en amerikansk maktbas.

USA kunde framställas som styrt av sionistiska och judiska intressen.

Och allt kunde bindas samman till en berättelse om en global kamp mellan förtryckare och förtryckta. Det är svårt att mäta exakt hur stor betydelse detta fick. Men det fick fäste hos vänstergrupper i västvärlden och finns fortfarande kvar.

Det går att konstatera att den sovjetiska propagandan existerade, att den var omfattande och att vissa av dess idéer och formuleringar överlevde Sovjetunionens fall.

---

Vad är då arvet?

Sovjetunionen upplöstes 1991. KGB försvann.

Men idéer försvinner inte nödvändigtvis när organisationen som spred dem gör det. Antisemitismen är äldre än Sovjetunionen. Antisionismen är äldre än Operation SIG.

Den palestinska nationalismen är äldre än den sovjetiska propagandakampanjen och dagens konflikter har många orsaker som inte kan reduceras till kalla krigets propaganda.

Men Sovjetunionens insats bör inte heller underskattas.

Det går att belägga att Moskva under kalla kriget arbetade för att påverka hur Israel, sionismen, USA och den palestinska frågan skulle uppfattas.

Operation SIG är ett av de tydligaste exemplen.

Det är därför kanske mer korrekt att tala om ett sovjetiskt propagandaarv än om en sovjetisk skapelse.

---

Propaganda behöver inte skapa ett hat

Den behöver bara ge det en ny riktning.

Det gamla budskapet kunde vara:

”Judarna konspirerar för att kontrollera världen.”

Det nya kunde bli:

”Sionisterna konspirerar för att kontrollera världen.”

Det gamla budskapet kunde vara:

”Judiska finansintressen styr regeringarna.”

Det nya kunde bli:

”Sionistiska finansintressen styr USA.”

Och den gamla föreställningen om judisk makt kunde därmed få ett nytt politiskt språk. Det betyder inte att varje kritik mot Israel har detta ursprung. Det betyder inte heller att Sovjetunionen kan hållas ansvarigt för dagens konflikter.

Men det visar något viktigt om propaganda:

Den behöver inte uppfinna ett nytt hat.

Ibland räcker det att ta ett gammalt hat, ge det ett nytt namn och placera det i en ny berättelse.

Och kanske är det just därför historien om Operation SIG är värd att känna till.

Inte för att den förklarar hela konflikten.

Utan för att den visar hur en redan existerande konflikt kan förändras när mäktiga stater börjar försöka styra själva berättelsen om den.

Att Israel trots allt är liktydigt med judar gör att vänstern ogillar judar eftersom dom blev matade med det sionistiska hotet av KGB. Ett hat som inte gått över trots att Sovjetunionen är ett minne blott sedan länge. Men man måste då också tänka på att trots att Sovjet försvann har inte Ryssland glömt bort sina fiender och konflikterna har återigen kommit upp till ytan i och med kriget i Ukraina.
Jag är ganska säker på att Ryssland har sina fingrar med i dom pågående konflikterna som eskalerar i västvärlden med palestinavänstern som deras (återigen) lydiga lärjungar.

Är byråkrati alla civilisationers baneman?

Nej — inte i betydelsen att alla stora civilisationer har fallit på grund av växande byråkrati. Men det finns en mycket intressant historisk teori som ligger nära. Växande samhällelig komplexitet kommer så småningom kan ge allt mindre nytta i förhållande till kostnaden.

Det är framför allt historikern och arkeologen Joseph Tainter som utvecklat den här tanken.

Hans grundidé är ungefär:

Problem → mer organisation → större komplexitet → nya problem → ännu mer organisation

I början fungerar det väldigt bra.

Ett växande rike behöver exempelvis:

• skatteförvaltning
• vägnät
• militär
• domstolar
• skrivare
• lagerhållning
• kommunikation
• specialiserade tjänstemän
  
  
  Det ger stor avkastning. Några hundra administratörer kan göra ett rike mycket effektivare.
  
  Men efter hand kommer fler och fler lager:
  
  > myndighet → kontrollmyndighet → kontroll av kontrollmyndigheten → rapportering → uppföljning → revision → kvalitetssäkring → nya regler för att hantera de gamla reglerna…
  
  Och där kommer Tainters centrala begrepp in: avtagande marginalavkastning.
  
  Den första byråkratin löser ett stort problem.
  Den tionde byråkratiska nivån löser ett mycket mindre problem men kostar lika mycket.
  Till slut kan samhället lägga allt större resurser på att upprätthålla själva systemet.
  
  Det riktigt intressanta är vad som händer därefter
  
  Tainter beskriver ungefär denna utveckling:
  
  1. Samhället blir framgångsrikt
  ↓
  2. Framgången skapar större befolkning och större komplexitet
  ↓
  3. Nya problem hanteras genom ytterligare komplexitet
  ↓
  4. Kostnaderna för komplexiteten ökar
  ↓
  5. Marginalnyttan börjar minska
  ↓
  6. Skatter/krav/resurser måste öka för att hålla systemet igång
  ↓
  7. Det finns allt mindre överskott kvar för att hantera oväntade kriser
  ↓
  8. En tillräckligt stor chock kan då få oproportionerligt stora konsekvenser.
  
  Det sista är viktigt. Byråkratin behöver inte vara det som ”orsakar” en katastrof. Den kan göra samhället mindre motståndskraftigt när katastrofen kommer.
  
  Rom är ett bra exempel
  
  Västrom föll inte därför att någon sade:
  
  > ”Vi har för många blanketter. Lägg ner imperiet.” 😄
  
  Det var en kombination av bland annat ekonomiska, militära, politiska och demografiska faktorer. Men Tainter pekar på något intressant: när ett samhälle redan befinner sig långt ute på komplexitetskurvan kan en påfrestning som tidigare hade varit hanterbar bli övermäktig.
  
  Det finns dessutom forskning som analyserar Rom just genom samspelet mellan ekonomi, militär och byråkratiska strukturer, vilket visar varför ”för mycket byråkrati” ensamt är en för enkel förklaring.
  
  Och det här gäller inte bara Rom
  
  Tainter jämför bland annat Västrom och mayacivilisationerna och menar att de trots enorma kulturella skillnader utvecklade liknande sårbarheter när komplexiteten ökade.
  
  Det finns också senare modeller och forskning som försöker testa eller vidareutveckla Tainters idé om att ökande administrativ och social komplexitet kan skapa avtagande avkastning.
  
  Men här måste man vara försiktig:
  
  Det finns ingen etablerad historisk lag som säger ”civilisationer faller när byråkratin blir för stor”.
  Civilisationer har också kollapsat eller genomgått stora omvandlingar på grund av exempelvis:
  
• Krig och invasioner
• Epedmier
• Jordbruksproblem
• Resursbrist
• Ekonomiska kriser
• Politiska konflikter
• Dynastiska problem
• klimatförändringar och torka
• Handelsförändringar
• En kombination av flera av de ovanstående
  
  Och ibland kollapsar inte civilisationen alls utan förändras och blir enklare eller decentraliseras.
  
  Men här blir frågan riktigt intressant
  
  Om man byter ut ordet ”byråkrati” mot ”komplexitet” blir frågan lättare att besvara:
  
  > Kan en civilisation nå en punkt där den måste använda en allt större del av sina resurser för att administrera, kontrollera och reparera den komplexitet som den själv har byggt upp?
  
  Då får man en ganska fascinerande historisk parallell:
  
  Rom: fler skatter, mer administration, militär, gränsförsvar
  Maya: större städer, elit, administration, jordbrukssystem
  Moderna stater: myndigheter, regelverk, kontrollsystem, IT-system, revision, dokumentation, compliance osv.
  
  Och det är faktiskt ganska nära Tainters ursprungliga resonemang. Han skriver uttryckligen om växande och specialiserade byråkratier, ökande beskattning och ökande kostnader för intern kontroll som delar av den växande komplexiteten.
  
  Det betyder inte att ”byråkrati = civilisationens undergång”.
  
  Men det ger en mycket mer intressant hypotes:
  
  > Civilisationer kanske inte i första hand kollapsar när de blir för fattiga – utan när de blivit så komplexa att allt mer av deras produktiva kapacitet krävs för att hålla själva komplexiteten vid liv.
  
  Och den frågan blir väldigt intressant att applicera på dagens samhälle. Där finns faktiskt en hel del att gräva i.

Och varför tänker jag nu på EU?

Den perfekta beredskapsstugan?

Etiketter

Förberedd, Prepper

Hur skulle den perfekta beredskapsstugan se ut?

Nu när det är beredskapsvecka har jag börjat fundera lite mer på det här med stugan. Jag har en stuga, men den är inte optimal. Framförallt ligger den långt bort från hemmet, runt 13 mil. Vilket är långt om man måste gå.

Dessutom är det faktiskt bättre om ”stugan” är ”hemma”. Men det blir en senare fråga..

Jag funderar inte så mycket på ”vad behöver jag för att klara en vecka?” utan mer:
Vad skulle faktiskt krävas för att man skulle kunna bo i en stuga under en längre tid om samhället inte fungerade som vanligt?
Veckor, kanske månader, år?

Och ju mer jag funderar på det, desto mer känns det som att svaret egentligen är ganska enkelt. Det handlar inte om en massa avancerade prylar. Snarare tvärtom.
Det viktiga är att stugan fungerar även när elen är borta, mobilnätet strular, affärerna är tomma och ingen kommer och löser problemen åt en.

Vatten först
Det första jag skulle vilja ha är en egen vattenkälla. Helst en brunn där man kan få upp vatten även utan el. En grävd brunn med handpump känns nästan perfekt ur beredskapssynpunkt.
En borrad brunn är förstås också bra, men då måste man fundera på hur pumpen ska drivas om elen försvinner. Då måste jag lösa problemet med el och pumpar har en otäck förmåga att dra mycket el.
Allra bäst är egentligen att ha flera alternativ.
En brunn som huvudkälla, och sjö, bäck eller källa i närheten som reserv. Sedan vattenfilter, dunkar och möjlighet att koka vatten.

Vatten är en sådan sak man normalt inte tänker på alls. Man vrider på kranen och det kommer vatten. Det är först när det inte kommer något vatten när man vrider på kranen som man inser hur känsligt det är.

I min stuga hade jag problem under en lång tid med att säkringen till vattenpumpen gick. Jag var utan vatten mer än en gång. Speciellt irriterande när man stod i duschen med håret fullt av schampo. Jag hittade till slut problemet med en tryckgivare som var trasig, nu funkar allt som det ska. Men man inser att man inte ska ta vatten i kranen för givet.

Vedspis slår det mesta
Nästa önskemål om  jag fick välja en sak till stugan, då skulle jag nog säga vedspis.
• Den värmer.
• Man kan laga mat på den.
• Koka vatten.
• Baka.
• Torka kläder.
Och den bryr sig inte det minsta om elpriset eller om elnätet ligger nere.
En vedkamin är också väldigt bra, men vedspisen löser helt enkelt fler problem samtidigt.

Och då kommer nästa punkt ganska naturligt:
Ved. Mycket ved.
Inte ”jag har några säckar i förrådet”, utan ett riktigt vedlager.

Om stugan ska fungera på allvar under en längre period skulle jag vilja ha minst en hel vinters ved hemma. Gärna mer.
Och så yxa, såg och sådant som faktiskt gör att veden går att använda.

Inte för stor stuga
Jag skulle inte vilja ha ett jättestort hus.
Det låter kanske trevligt i vanliga fall, men om man ska hålla värmen med ved mitt i vintern blir det snabbt mindre roligt. Hellre ganska liten, lättvärmd och bra isolerad.
Helst så att man kan stänga av delar av stugan och i princip leva i ett eller två rum under kalla perioder. Det känns betydligt smartare än att försöka hålla 150 kvadrat varmt. Å andra sidan kan jag stänga av delar av huset om det är väl isolerat i mellanväggar och golv.

Och skulle kaminen krångla vill man också ha bra sovsäckar, filtar och varma kläder.
Det ska inte bli katastrof bara för att en sak slutar fungera.

Utedass känns plötsligt väldigt modernt
Utedass är kanske inte det första man tänker på när man pratar beredskap.
Men egentligen är det ganska genialt. Om vatten och avlopp slutar fungera blir vanliga toaletter snabbt ett problem. Ett utedass behöver inte el, inget vatten och ingen teknik alls.

Det bara fungerar.
Så länge det är vettigt placerat och inte riskerar att förorena brunnen är det svårt att hitta en enklare lösning. Det är lite lustigt att sådant som tidigare sågs som gammaldags plötsligt börjar kännas väldigt genomtänkt.
Ett utedass är inte svårt att bygga. En grop i backen med en liten byggnad ovanpå med bilder av kungen, det är allt.

Jordkällare hade jag gärna haft
En annan sak jag gärna skulle ha är en jordkällare.
Då börjar man få en helt annan uthållighet.
• Potatis.
• Morötter.
• Rotfrukter.
• Äpplen.
• Konserver.
• Sylt.

Och annat som går att lagra utan el.
Man inser ganska snabbt hur beroende vi är av kyl och frys.
En jordkällare eller ett riktigt svalt skafferi minskar det beroendet ganska rejält.

Mat för mer än några dagar
Om stugan ska fungera under längre tid skulle jag inte tänka en vecka vilket är förslaget från regeringen.

Jag skulle nog tänka:
En månad är bra.
Tre månader känns riktigt tryggt.
Och jag skulle inte fylla ett rum med dyr frystorkad ”överlevnadsmat”.
Hellre vanlig mat som man ändå äter.
• Ris.
• Pasta.
• Havregryn.
• Mjöl.
• Bönor.
• Linser.
• Konserver.
• Olja.
• Salt.
• Socker.
• Kaffe.
• Kryddor.
Och sådant man faktiskt tycker om.
För om man nu ska vara fast på en plats i flera månader vill man gärna leva någorlunda normalt också. Det är skillnad på att överleva och att ha det ganska okej.

El är bra, men ska helst inte vara nödvändigt
Jag skulle gärna ha solpaneler och ett batteri.
Inte för att stugan ska vara beroende av det, utan för att lite el gör livet väldigt mycket enklare.
• Belysning.
• Radio.
• Telefon.
• Dator.
• Laddning.
• Kanske vattenpump.
Man behöver egentligen inte enorma mängder el för att få ganska mycket komfort.
Men jag gillar tanken att stugan fortfarande ska fungera även om solceller, batteri eller inverter går sönder.
Det är lite så jag tänker med all beredskap.
Det viktiga ska helst ha en enkel reservlösning.

Just elförsörjning är vad många fokuserar på. Man köper solceller och batterier och försöker få allt att fungera som vanligt även vid strömavbrott. Vilket knappt funkar i juli och sen kommer mörkret och kylan..

Verktyg blir viktigare än man tror
Efter ett tag kommer saker att gå sönder, det är nästan garanterat.
En dörr kärvar.
Något börjar läcka.
En slang går sönder.
Ett fönster spricker.
Något måste skruvas fast.
Då blir verktyg väldigt viktiga.
• Hammare.
• Tänger.
• Skruvmejslar.
• Såg.
• Yxa.
• Skruv.
• Spik.
• Rep.
• Ståltråd.
• Presenning.
• Tejp.
• Lite virke.
Tillräckligt för att kunna lösa småproblem utan att åka in till stan och köpa grejer.

För det kanske inte går att ta sig till en affär.

Och så brandsäkerheten
Ju mer man eldar, desto viktigare blir brandsäkerheten.
• Brandvarnare.
• Kolmonoxidvarnare.
• Brandsläckare.
• Brandfilt.
• Bra skorsten.
• Sotning.
Det vore ju ganska surt att klara ett långt strömavbrott och sedan elda upp stugan. Så den delen ska nog inte glömmas bort.

Grannar är kanske viktigare än prylar
Och sedan kommer en sak som jag tror är lätt att underskatta:
Folk i närheten.
En perfekt stuga mitt ute i ingenstans låter romantiskt. Men några permanentboende grannar kan vara betydligt mer värdefulla.
Någon har motorsåg.
Någon har traktor.
Någon kan laga motorer.
Någon har reservkraft.
Någon vet var det finns vatten.
Någon kan området utan och innan.
Och tillsammans kan man lösa betydligt mer än man kan ensam. Det är nog egentligen så människor alltid har gjort.

Min perfekta beredskapsstuga
Om jag skulle beskriva min perfekta beredskapsstuga i dag skulle den ungefär vara:
• En ganska liten, välisolerad stuga.
• Vedspis och gärna vedkamin.
• Egen brunn.
• Reservvatten i närheten.
• Utedass.
• Jordkällare.
• Mycket ved.
• Mat för några månader.
• Bra handverktyg.
• Radio och enkel belysning.
• Solceller och batteri som bonus.
• Och gärna vettiga grannar i närheten.
Det roliga är att nästan inget av det här är nytt.
Tvärtom är det här i princip sådant människor tyckte var helt självklart för hundra år sedan.
• Ved.
• Brunn.
• Matförråd.
• Jordkällare.
• Handverktyg.
• Grannar.
Så kanske är det faktiskt så att en gammal svensk stuga eller mindre gård redan från början är ganska nära den perfekta beredskapslösningen.

Och det leder ju till nästa fundering:
Vad krävs egentligen för att gå från ”vi klarar oss några månader” till ”vi kan bo här nästan hur länge som helst”?
Då börjar det handla om odling, fiske, vedtillgång, fröer, konservering, reservdelar och allt annat som gör att man inte bara har ett lager av saker, utan faktiskt ett fungerande system.
Det får nog bli ett annat inlägg.

Beredskapsveckan 2026

Etiketter

Förberedd, Prepper

Beredskapsveckan – vad är du egentligen beredd på?

Beredskapsveckan handlar om att få oss att fundera på hur vi klarar en kris. Men frågan är kanske inte om vi har en krislåda, några dunkar vatten eller ett stormkök.

Den viktigare frågan är:

Vad händer med ditt liv om det samhälle du är van vid plötsligt fungerar sämre än normalt?
Börja med det första dygnet.

Vad händer om strömmen försvinner?

Vad händer om mobilen fungerar men internet ligger nere?

Vad händer om du inte kan betala med kort?

Vad händer om bensinstationen är stängd?

Vad händer om mataffären fortfarande är öppen – men kortterminalerna inte fungerar?

Vad händer om det blir kallt i bostaden?

Och framför allt:

Vet du vad du ska göra?

Det är där riktig beredskap börjar.

Beredskap handlar inte om att förbereda sig på apokalypsen. Det handlar om att skapa handlingsutrymme när det normala plötsligt inte längre är normalt. Helt enkelt köpa tid!

Ett par liter vatten ger dig tid.

Lite mat hemma ger dig tid.

En ficklampa ger dig tid.

En powerbank ger dig tid.

Kontanter ger dig tid.

Kunskap ger dig tid.

Och tid är kanske den viktigaste resursen av alla i en kris.

För den som har förberett sig behöver inte fatta alla beslut mitt i kaoset. Man har redan tänkt igenom några av dem.

Jag kommer ihåg när jag var liten och var hos min mormor och morfar. När strömmen gick tog min morfar fram ficklampan och min mormor tände några ljus. Sen satte dom sig vid köksbordet och spelade kort. Det var inte mer uppståndelse än så.

Det är egentligen vad beredskap handlar om:

Att köpa sig tid, handlingsfrihet och lugn när andra saker börjar falla bort.

Växthuseffekten är dålig?

Etiketter

Klimat

Den globala uppvärmningen har redan gett tydliga effekter på förutsättningarna för svenskt jordbruk. Sedan början av 1900-talet har vegetationsperioden i Sverige blivit omkring tre till fyra veckor längre. I Götaland är ökningen omkring fem veckor, medan södra Norrland har fått ungefär 20 extra dagar. Framför allt kommer våren tidigare, och förändringen har blivit särskilt tydlig sedan 1990.

Den längre odlingssäsongen har även förändrat vad som odlas. I Jämtland, där jordbruket traditionellt dominerats av vall och vårkorn, odlar nu fler lantbrukare höstvete – en gröda som tidigare hörde hemma längre söderut. Erfarenheterna är att höstvetet ger högre avkastning än vårsådda grödor och dessutom klarar torra vårar bättre genom sitt mer utvecklade rotsystem.

Uppvärmningen har alltså redan flyttat gränserna för svenskt jordbruk. Odlingssäsongen har blivit längre och grödor som tidigare varit svåra att odla längre norrut har börjat etableras där. Jordbruksverket räknar också längre växtsäsong och möjligheten att odla andra grödor till de positiva effekter som ett varmare klimat för med sig för svenskt jordbruk.

Detta har en säkerhetspolitisk betydelse. Sveriges livsmedelsförsörjning är starkt beroende av fungerande handel. I ett alltmer hotfullt geopolitiskt läge, där konflikter kan förväntas störa handelsvägar och leveranskedjor, blir förmågan att producera mer mat inom landet en del av totalförsvaret. En längre odlingssäsong och möjligheten att odla fler grödor längre norrut bidrar till något som tråkigt nog blivit strategiskt viktigt: en högre svensk självförsörjningsgrad och ett mindre sårbart samhälle.

Ökar grönskan generellt i världen eller bara här hos oss? Här är svaret faktiskt ganska tydligt: ja, global grönska har ökat sedan satellitmätningar började på 1980-talet. Det här kallas ofta ”global greening” och är ett av de mer robusta fynden inom klimatforskningen.

Vad vi vet:
NDVI-data visar att omkring 25-50% av jordens vegetationstäckta yta har blivit grönare sedan tidigt 1980-tal, medan bara ungefär 4% har blivit brunare (bland annat en studie i Nature Climate Change från 2016, Zhu et al.)
Effekten är särskilt tydlig i delar av Kina, Indien, centrala Afrika, sydöstra USA och norra Eurasien.

Bra att ha i bakhuvudet när alla talar om katastrofer i samband med högre temperaturer. Allt är inte svart och vitt.

Sen bör man också ställa frågan. Vilken temperatur är ”rätt temperatur”?

Vänsterpartiets framgång är skrämmande!

Etiketter

Vänsterpartiet

Med tanke på det nyligen genomförda valet!

Jag ser mig själv som liberal även om just Liberalerna inte är mitt favoritparti. Men jag tycker att människor ska få bestämma så mycket som möjligt över sitt eget liv, så länge det inte påverkar andra.

Staten ska vara liten och vara till för folket  inte tvärtom.

Därför är jag liberal i tanken.

Med detta i åtanke vad är mitt problem med Vänsterpartiets valframgång?

Den är skrämmande, djupt oroande och obegriplig.

8,2 procent- en ökning med 1,5 procent.
Vad i hela %€#@

Det är svårt att ta in att runt 650 000 personer stödjer ett judehatande parti som hyllar terrorister och som samverkar med islamisterna i Palestina-rörelsen.

Demokratiska val gör det möjligt för odemokratiska krafter att skaffa sig makt – även om det riskerar leda till att demokratin på sikt avskaffas. Det har vi sett förr med kanske Nazisternas övertagande som det tydligaste exemplet.

I några valdistrikt är stödet för Vänsterpartiet så stort att jag inser att vi är på väg ner i avgrunden;
60,3 procent i Rinkeby, 47,3 procent i Kryddgården N i Rosengård och 46,7 procent i Hjällby Södra – samtliga tre områden klassas som särskilt utsatta.

Det renodlade och öppet islamistiska partiet Nyans var i valet 2022 största parti utanför riksdagen men rasade i år då Vänsterpartiet genom att offentligt visa upp sitt rätta jag blivit ett betydligt bättre alternativ för islamisterna.

I valet 2022 fick Nyans mandat i Botkyrka där vissa delar av kommunen klassas som särskilt utsatt område av polisen.

Vänsterpartiet ökar med 4,4 procent i Botkyrka och får där 14,7 procent.

I islamistäta Malmö ökar partiet med 4,6 procent och får 17,1 procent.

Inte undra på att Nyans partiledare Mikail Yüksel under valnatten insåg att framtiden för partiet är så dyster att han valde att avgå.

Om det inte vore för att Vänsterpartiet valt att bli ett islamistiskt parti skulle Nyans haft goda förutsättningar att växa, inte minst nu då allt talar för en vänsterregering.

Den kommer med tiden att öka invandringen från mellanöstern och med det säkra ett ökat stöd till valet 2030.

Alla de runt 650 000 personer som röstat på Vänsterpartiet är inte fanatiska judehatare och övertygade islamister.

Däremot går det aldrig att komma ifrån att alla som röstat på V gjort ett medvetet och frivilligt val att stödja judehatare och islamister.

Det här är otäckt på riktigt!

Har vi nått AGI?

Etiketter

Ai

Det är i alla fall något som Huang, CEO för Nvidia påstår i samband med att OpenAI lanserar nya GPT 6.0.

Det som är lite kul i sammanhanget är att jag slog vad med ChatGPT den 4 september om att vi skulle nå AGI 2026 och ASI (superintelligens) 2030. ChatGPT satsade på AGI 2027 och ASI 2032.

Det stora problemet är att folk inte är överens om hur AGI och ASI egentligen ska mätas. Oavsett så närmar vi oss snabbt och världen kommer att förändras.

Vägen till Diktatur

Etiketter

Diktatur

Hur en demokrati kan glida över i diktatur!

Texten har inget med det förestående valet att göra men det är ändå en tanke på hur det kan gå. Jag ser inte att Sverige är nära att bli en diktatur även om en del punkter jag skrivit nedan faktiskt är träffande även för svenska förhållanden.

Demokratier avskaffas sällan över en natt. Ofta sker förändringen gradvis, genom att sådant som tidigare betraktades som oacceptabelt steg för steg blir normalt.

Processen ser inte alltid likadan ut och stegen behöver inte komma i exakt denna ordning. Men historien visar att vissa mekanismer återkommer.

Steg 0: Normalisering – gränserna flyttas

Detta är kanske det viktigaste steget.

Åtgärder som tidigare hade betraktats som extrema introduceras och motiveras med att de är tillfälliga eller nödvändiga.

”Det är bara under krisen.”
”Det handlar om säkerhet.”
”Det drabbar bara extremisterna.”
”Vanliga människor behöver inte vara oroliga.”

När människor har vant sig vid den nya situationen blir nästa inskränkning lättare att acceptera.

Det som var exceptionellt blir normalt. Och det som var normalt börjar framstå som naivt eller otillräckligt.

Normaliseringen kan därför fungera som en återkopplingsloop genom hela processen.

Covid är ett typiskt exempel på när staten velat ta över och inte bara styra hårdare utan även övervaka betydligt noggrannare. Allt på den enskilda människans bekostnad.

—

Steg 1: Kris och fiendebild

En verklig eller fabricerad kris används för att skapa rädsla och legitimera extraordinära åtgärder.

Fiender pekas ut: politiska motståndare, medier, minoriteter, utländska makter, ekonomiska grupper eller påstådda konspirationer.

Budskapet blir ofta:

”Nationens överlevnad kräver att vi agerar.”

När befolkningen upplever ett allvarligt hot ökar samtidigt efterfrågan på starkare ledarskap.

—

Steg 2: Begränsning av yttrandefrihet och fria medier

Kritiska journalister och oppositionella röster börjar beskrivas som farliga, illojala eller som spridare av ”falska nyheter”.

Oberoende medier kan:

– censureras eller stängas
– köpas upp eller kontrolleras
– utsättas för ekonomiska eller juridiska påtryckningar
– tvingas till självcensur

Internet och sociala medier kan samtidigt regleras allt hårdare.

Det avgörande är inte nödvändigtvis att all kritik förbjuds. Det kan räcka att det blir så riskabelt eller kostsamt att kritisera makten att människor börjar tysta sig själva.

I det här fallet behöver det inte ens vara staten som begränsar yttrandefriheten. Det kan vara medierna själva som tystar obekväma åsikter från de sina. Vilket faktiskt skett i hela västvärlden. Media är dom största bovarna vad gäller begränsningar av yttrandefriheten.

—

Steg 3: Rättsstaten och maktdelningen försvagas

Nästa steg är ofta att institutionerna som ska kontrollera makten försvagas.

Domstolar och myndigheter kan fyllas med lojala personer. Parlamentets möjligheter att kontrollera regeringen begränsas. Grundlagar och vallagar förändras till maktens fördel.

Det kan ske utan att institutionerna formellt avskaffas.

En demokrati kan fortfarande ha:

parlament, domstolar, myndigheter och val – men de fungerar inte längre som självständiga kontrollmekanismer.

—

Steg 4: Oppositionen begränsas

Politiska motståndare framställs allt oftare som ett hot mot nationen snarare än som legitima konkurrenter om makten.

Demonstrationer begränsas. Oppositionella kan utsättas för juridiska processer, ekonomiska sanktioner eller andra former av påtryckningar.

I mer långtgående fall förbjuds partier och kandidater, oppositionella fängslas eller tvingas lämna landet.

Val kan fortfarande hållas, men genom förändrade vallagar, kontroll över medier och andra metoder blir det allt svårare för oppositionen att faktiskt vinna makten.

—

Steg 5: Makten koncentreras

Den politiska makten koncentreras till en ledare eller en liten krets.

Ledaren framställs som den person som ensam kan rädda landet från krisen och fienderna.

Parlamentets betydelse minskar och den verkställande makten växer.

Beslut fattas allt oftare genom dekret eller andra extraordinära befogenheter istället för genom normal demokratisk lagstiftning.

Samtidigt börjar lojalitet mot ledaren väga tyngre än lojalitet mot institutionerna.

—

Steg 6: Säkerhetsapparaten byggs ut

Polis, underrättelsetjänster och andra säkerhetsorgan får ökade befogenheter.

Övervakning och kontroll av befolkningen ökar.

I de mest extrema fallen används säkerhetsapparaten för att:

– fängsla politiska motståndare
– slå ner protester
– skrämma befolkningen till lydnad
– genomföra politiska förföljelser
– eliminera oppositionen

Här har utvecklingen gått från politisk kontroll till direkt repression.

—

Steg 7: Ekonomi och civilsamhälle underställs makten

Staten börjar använda ekonomiska resurser för att belöna lojala grupper och straffa oppositionella.

Företag, fackföreningar, organisationer och andra delar av civilsamhället utsätts för ökande statlig kontroll.

Oberoende organisationer får svårare att verka och människor blir allt mer beroende av staten.

När både den politiska och ekonomiska makten koncentreras blir det betydligt svårare för ett civilsamhälle att organisera motstånd.

—

Steg 8: Diktaturen blir det nya normala

Till slut kan den demokratiska fasaden finnas kvar samtidigt som demokratin i praktiken är borta.

Val hålls, men resultatet är i praktiken förutbestämt.

Oppositionen finns kanske formellt, men saknar möjlighet att ta makten.

Medierna är kontrollerade.

Domstolarna är lojala.

Samhället präglas av självcensur och rädsla.

Ledaren och staten börjar dessutom framställas som nästan samma sak:

Att kritisera ledaren blir att kritisera nationen.

Och eftersom människor under lång tid har vant sig vid varje föregående steg kan den slutliga situationen uppfattas som ”normal”.

—

Historiska exempel

Nazi-Tyskland

Ekonomisk och politisk kris → fiendebilder → inskränkta rättigheter → oppositionen elimineras → parlamentets makt försvagas → diktatur.

Sovjetunionen under Stalin

Revolution och politisk instabilitet → maktkamp → centralisering → utrensningar → kontroll över medier, ekonomi och samhälle → totalitär stat.

Ryssland under Putin

Gradvis försvagning av fria medier och opposition → ökad centralisering → förändrade politiska spelregler → repression → allt mindre verklig politisk konkurrens.

Venezuela under Chávez och Maduro

Politisk polarisering och samhällskris → ökad kontroll över institutioner och medier → försvagad opposition → koncentration av politisk makt → allt mindre demokratisk konkurrens.

—

Det viktigaste att förstå

Det finns ingen universell checklista som säger att steg 1 alltid följs av steg 2 och sedan steg 3.

Demokratisk tillbakagång kan börja på flera olika sätt.

Det farligaste är därför inte nödvändigtvis en ledare som plötsligt utropar sig till diktator.

Det kan vara något mycket mer subtilt:

En liten inskränkning som accepteras.

Sedan en till.

Sedan ytterligare en.

Och varje gång finns en förklaring:

”Det är nödvändigt.”
”Det är tillfälligt.”
”Det gäller bara våra fiender.”
”Det finns inget att vara rädd för.”

Till slut har gränsen flyttats så långt att det som tidigare hade varit otänkbart har blivit vardag.

Därför är normalisering kanske det viktigaste varningstecknet av alla.

En demokrati överlever inte enbart genom lagar och institutioner. Den överlever också genom att medborgarna fortsätter att betrakta maktmissbruk som oacceptabelt – oavsett vem som sitter vid makten.

Har vi det här problemet i Sverige? Jag skulle vilja påstå att vi inte har det, i alla fall inte just nu.

Jag ser bara 2 partier som skulle kunna ligga farozonen och det är vänsterpartiet och miljöpartiet. Då framförallt för deras historia och vad vissa av deras företrädare har sagt. Men jag är inte orolig i dagsläget.

Nivå 0 – EDC

Etiketter

EDC

Det här blir ett rätt kort inlägg men ändå en början på en tanke jag haft ett tag.

Om man måste ge sig av i all hast ska man ta med sig sin färdigpackade BOB (bug out bag) som innehåller allt man behöver för att klara ett kärnvapenkrig eller en zombieapokalyps. Det krävs utrustning för fjällvandring eller antagligen dubbelt så mycket saker.

Men är det vettigt? Nä, givetvis inte!

Men nu handlar inte det här om en BOB, det kommer senare.

Nivå 1-EDC

Det här handlar om sakerna jag alltid bär på mig. Det är en sanning med modifikation, jag bär inte alltid en fällkniv. Men ganska ofta har jag den med mig.

Jag kallar det jag alltid bär för Nivå-0 för att göra det lättare att förstå.

Det handlar alltså i det här fallet om:

• En Olight ficklampa (används vagje dag)
• Ett usb-minne med bra filer och foton (krypterad)
• Leatherman tång, förvånansvärt amvändbar trots storleken.
• En liten fällkniv av märket SOG.

Förutom dom sakerna bär jag saker som troligtvis alla andra också bär varje dag.

• En mobiltelefon
• Nycklar
• En liten plånbok med körkort och betalkort. Dessutom en del kontanter och några plåster.

Kläder efter väder.

Är det här tillräckligt?

För mig är det tillräckligt. Jag har sett folk skapa små väskor med utrustning. Men jag vill kunna stå ut med den utrustning jag ska bära på och då i byxfickan. Alltså är det här fullt tillräckligt. Jag kan faktiskt tänka mig att ta bort fällkniven.

Nu var det här Steg-0 i en skala från 0 till 3. Resten kommer när jag tänkt klart och har allt på plats.