Jag skriver det här med tanke på att det härom dagen är årsdag för Hamas attack på civila i Israel.
Det är nog inte så att alla inom vänstern hatar judar. Men väldigt många inom vänstern hatar Israel och som dom brukar säga, sionister. Alltså folk som anser att judar ska ha rätt att leva i ett eget land, alltså Israel.
Men varför hyser nu vänstern en sådan avsky för judar? Dom borde rimligen stå på judarnas sida med tanke på att dom säger sig avsky allt som Hitler stod för.
Men det är kanske inte så konstigt eftersom vänstern i hela västvärlden tidigare var Sovjetunionens lärjungar och matades med propaganda från KGB.
När Sovjetunionen gjorde propaganda till ett vapen i Mellanöstern
Det finns en berättelse som med jämna mellanrum dyker upp i debatten om Israel, Palestina och antisemitism.
Den handlar om KGB, Yuri Andropov och en sovjetisk operation som påstås ha haft ett mycket speciellt mål:
att använda antisemitism som ett politiskt vapen mot Israel och USA.
En del av berättelsen är väldokumenterad.
Andra delar bygger framför allt på uppgifter från en enskild avhoppare och ytterligare andra har med tiden blivit så hårt sammanvävda med berättelsen att det är svårt att skilja historiska fakta från tolkningar men det gör historien extra intressant.
För även om man skalar bort de mest spektakulära påståendena återstår något som är väl belagt:
Sovjetunionen bedrev under kalla kriget en omfattande propaganda- och desinformationskampanj mot Israel och sionismen, och i den kampanjen användes även antisemitiska föreställningar och konspirationsteorier.
Frågan är hur mycket detta har påverkat det politiska språk och de föreställningar som fortfarande präglar konflikten.
Från allierad till fiende
Historien börjar egentligen inte med KGB.
När staten Israel bildades 1948 var Sovjetunionens hållning betydligt mer komplicerad än den ibland framställs i dag.
Sovjetunionen stödde FN:s delningsplan 1947 och erkände Israel tidigt.
Det fanns flera skäl till detta. Sovjetledningen hoppades bland annat att den nya staten skulle kunna utvecklas i en socialistisk riktning och minska det brittiska inflytandet i Mellanöstern. Det blev inte så.
Israel utvecklades till en parlamentarisk demokrati och knöt med tiden allt starkare band till USA och västvärlden. Samtidigt började Sovjetunionen bygga upp nära relationer med flera arabiska stater. Mellanöstern blev därmed en del av det globala kalla kriget.
När Israel besegrade Egypten, Jordanien och Syrien i Sexdagarskriget 1967 blev situationen ännu mer betydelsefull.
Sovjetunionen hade försett flera av de arabiska staterna med omfattande militärt stöd. Israels seger blev därför inte bara ett nederlag för de arabiska arméerna. Den blev också ett politiskt och propagandamässigt problem för Moskva.
Och här börjar en ny fas.
Aktivnye meropriyatiya – de aktiva åtgärderna
Den sovjetiska underrättelsetjänsten använde begreppet aktivnye meropriyatiya, ungefär ”aktiva åtgärder”, för en rad metoder som låg utanför traditionellt underrättelsearbete.
Det kunde handla om:
- propaganda
- desinformation
- falska dokument
- psykologisk krigföring
- politisk påverkan
- manipulation av medier
- stöd till politiska organisationer
- försök att påverka opinioner och regeringar
Målet behövde inte alltid vara att få människor att tro på en specifik lögn. Det kunde räcka att skapa misstro, förstärka motsättningar eller förändra hur en konflikt uppfattades.
Det var en viktig del av det sovjetiska sättet att bedriva det kalla kriget och Israel blev ett av målen.
Operation SIG
Efter 1967 började Sovjetunionen enligt senare forskning bedriva en särskilt omfattande kampanj mot Israel och USA.
En operation som förknippas med denna verksamhet är SIG, från ryskans Sionistskiye Gosudarstva, ungefär ”sionistiska regeringar”.
En studie publicerad 2026 beskriver SIG som en KGB-operation vars mål var att skapa internationellt motstånd mot USA och Israel och att vända delar av den muslimska världen mot de båda.
Men här måste man göra en viktig reservation.
Den mest detaljerade berättelsen om SIG kommer från Ion Mihai Pacepa, den högt uppsatte rumänske underrättelseofficer som hoppade av till väst. Pacepa hävdade att KGB-chefen Yuri Andropov hade beskrivit en strategi där antisemitism skulle användas för att skapa ett intensivt hat mot Israel och USA.
Pacepa återgav bland annat Andropov som att han sagt:
”We needed to instill a Nazi-style hatred for the Jews throughout the Islamic world…”
Det är ett mycket starkt citat.
Men det bör presenteras som Pacepas uppgift om vad Andropov sade, inte som ett ordagrant historiskt faktum som vi har ett sovjetiskt protokoll för. Det är en viktig skillnad.
Däremot är själva den sovjetiska propagandakampanjen mot Israel och sionismen betydligt bättre belagd än just detta citat.
Det gamla hatet får en ny kostym
En av de mest intressanta aspekterna är hur äldre antisemitiska föreställningar kunde få ett nytt politiskt språk.
Det tydligaste exemplet är Sion vises protokoll. Dokumentet är en rysk antisemitisk förfalskning från början av 1900-talet. Det påstår sig avslöja en hemlig judisk plan för att kontrollera världens regeringar, banker och medier.
Det är naturligtvis falskt.
Men det fick enorm betydelse för den moderna antisemitismen och det är viktigt att förstå att Sovjetunionen inte skapade Protokollen.
Dokumentet fanns långt före Sovjetunionens kampanjer i Mellanöstern och hade redan spridits i arabvärlden. Sovjetunionens betydelse låg i stället i att man kunde använda existerande antisemitiska föreställningar och ge dem en ny politisk ram.
Det gamla påståendet:
”Judarna styr världen.”
kunde omformuleras till:
”Sionisterna styr världen.”
Och:
”Judiska finansintressen kontrollerar regeringarna.”
kunde förvandlas till:
”Sionistiska finansintressen kontrollerar USA.”
Det innebar inte att all kritik av Israel eller sionismen var antisemitisk. Det är en viktig distinktion.
Men när gamla föreställningar om en hemlig judisk maktstruktur återkommer i ny politisk terminologi är det rimligt att undersöka var idéerna kommer ifrån.
”Sionologi”
Sovjetunionen utvecklade också en omfattande produktion av politisk litteratur som framställdes som vetenskaplig analys av sionismen.
Begreppet ”sionologi” används för att beskriva denna sovjetiska antisionistiska propaganda. Här blandades marxist-leninistisk terminologi med äldre antisemitiska motiv.
Sionismen framställdes exempelvis som:
rasistisk
imperialistisk
fascistisk
kolonialistisk
och som ett verktyg för amerikansk imperialism.
Israel framställdes inte längre enbart som en stat som Sovjetunionen hade politiska motsättningar med. Landet placerades in i en större berättelse där det var en del av ett globalt system av kapitalism, imperialism och västerländsk dominans.
Detta var effektiv propaganda eftersom det kopplade ihop flera redan existerande politiska konflikter till en enda berättelse.
FN blev en viktig arena
Den sovjetiska kampen mot Israel fördes inte bara genom underrättelsetjänster och medier.
Den fördes också genom internationella organisationer.
Ett tydligt exempel är FN:s generalförsamling. Den 10 november 1975 antog generalförsamlingen resolution 3379.
Resolutionen slog fast:
”Zionism is a form of racism and racial discrimination.”
Resolutionen antogs med 72 röster mot 35, med 32 nedlagda röster. Sovjetunionen röstade för den.
Resolutionen upphävdes senare, 1991, genom resolution 46/86.
Det är ett konkret exempel på hur den politiska berättelsen om sionism som rasism hade fått internationellt genomslag.
Men även här behöver man vara noggrann. Det betyder inte att FN:s resolution ”skapades av KGB”. Resolutionen kom ur ett större politiskt sammanhang där Sovjetunionen, arabländer och andra stater hade gemensamma intressen.
Det går däremot att konstatera att Sovjetunionens propagandapolitik passade mycket väl in i denna utveckling.
PLO – stöd, inte skapande
En annan vanlig uppgift i berättelsen om SIG är att Sovjetunionen skulle ha skapat PLO.
Det stämmer inte.
Palestine Liberation Organization grundades 1964, på initiativ av Arabförbundet.
Sovjetunionen skapade alltså inte PLO.
Däremot förändrades relationen mellan Moskva och den palestinska rörelsen över tid. Efter 1967 ökade det sovjetiska stödet till palestinska organisationer.
När Yasser Arafat blev PLO:s ordförande 1969 utvecklades också kontakterna mellan PLO och Sovjetunionen. Moskva började allt tydligare beskriva den palestinska kampen som en del av den globala kampen mot imperialism och kolonialism.
Inte därför att Sovjet hade skapat den palestinska nationalismen.
Det hade man inte.
Utan därför att Sovjetunionen bidrog till att placera den palestinska frågan i ett större internationellt ideologiskt ramverk.
Palestinierna blev i den sovjetiska berättelsen ett folk i en nationell befrielsekamp.
Israel blev den imperialistiska motståndaren.
USA blev den stormakt som stod bakom Israel.
Det var en mycket enklare berättelse än den betydligt mer komplicerade historiska verkligheten.
Vad hände med Arafats historia?
Här finns också en spektakulär del av berättelsen.
Pacepa hävdade att den rumänska och sovjetiska underrättelsetjänsten manipulerade Arafats biografiska uppgifter, bland annat hans födelseort.
Det påstås att uppgifter om Kairo ersattes med Jerusalem för att stärka hans palestinska legitimitet. Detta är dock inte något jag skulle presentera som fastslaget historiskt faktum.
Det är en uppgift från Pacepa och bör behandlas som sådan. Det är ett bra exempel på varför hans vittnesmål måste hanteras med viss försiktighet.
Hans uppgifter är intressanta och flera delar av hans beskrivning av sovjetisk propaganda passar väl ihop med vad vi vet från andra källor.
Det stora propagandaknepet
Det mest intressanta med den sovjetiska kampanjen var kanske inte någon enskild lögn.
Det var förändringen av ramen.
En konflikt som hade många orsaker kunde beskrivas med ett mycket enklare motsatspar:
förtryckt folk – imperialistisk förtryckare
koloniserad – kolonial
befriad – ockuperad
antikolonial – imperialistisk
Detta språk hade stark attraktionskraft under 1960- och 1970-talet. Det passade också väl in i många vänsterpolitiska rörelsers världsbild. Sovjetunionen behövde därför inte övertyga alla om varje detalj. Det räckte att få människor att acceptera själva ramen.
När ramen väl var etablerad kunde nya händelser tolkas genom den.
Men här måste man dra en tydlig gräns
Det vore fel att dra slutsatsen att dagens kritik mot Israel är en sovjetisk skapelse.
Det vore också fel att säga att alla som använder ord som kolonialism, imperialism, apartheid eller folkmord är bärare av sovjetisk propaganda. Dessa begrepp har egna historiska och politiska traditioner och används av många olika aktörer av helt olika skäl.
Dessutom har konflikten mellan israeler och palestinier utvecklats genom händelser som inte kan förklaras med sovjetisk propaganda.
Sovjetunionen skapade inte:
- sionismen
- arabisk nationalism
- palestinsk nationalism
- konflikten om territorium
- 1948 års krig
- 1967 års krig
- det palestinska flyktingproblemet
- den israelisk-palestinska konflikten
Och Sovjetunionen skapade inte heller den antisemitism som fanns i delar av Mellanöstern före kalla kriget.
Det vore historiskt orimligt att göra Sovjetunionen till den enda förklaringen.
Men propagandan har ändå betydelse
Här blir historien riktigt intressant.
En konflikt behöver inte skapas av propaganda för att propaganda ska kunna förändra den.
Sovjetunionen tog existerande konflikter och föreställningar och placerade dem i en större geopolitisk berättelse. Gamla antisemitiska föreställningar kunde kombineras med marxist-leninistisk retorik. Palestinsk nationalism kunde kopplas till internationell antiimperialism.
Israel kunde framställas som en amerikansk maktbas.
USA kunde framställas som styrt av sionistiska och judiska intressen.
Och allt kunde bindas samman till en berättelse om en global kamp mellan förtryckare och förtryckta. Det är svårt att mäta exakt hur stor betydelse detta fick. Men det fick fäste hos vänstergrupper i västvärlden och finns fortfarande kvar.
Det går att konstatera att den sovjetiska propagandan existerade, att den var omfattande och att vissa av dess idéer och formuleringar överlevde Sovjetunionens fall.
Vad är då arvet?
Sovjetunionen upplöstes 1991. KGB försvann.
Men idéer försvinner inte nödvändigtvis när organisationen som spred dem gör det. Antisemitismen är äldre än Sovjetunionen. Antisionismen är äldre än Operation SIG.
Den palestinska nationalismen är äldre än den sovjetiska propagandakampanjen och dagens konflikter har många orsaker som inte kan reduceras till kalla krigets propaganda.
Men Sovjetunionens insats bör inte heller underskattas.
Det går att belägga att Moskva under kalla kriget arbetade för att påverka hur Israel, sionismen, USA och den palestinska frågan skulle uppfattas.
Operation SIG är ett av de tydligaste exemplen.
Det är därför kanske mer korrekt att tala om ett sovjetiskt propagandaarv än om en sovjetisk skapelse.
Propaganda behöver inte skapa ett hat
Den behöver bara ge det en ny riktning.
Det gamla budskapet kunde vara:
”Judarna konspirerar för att kontrollera världen.”
Det nya kunde bli:
”Sionisterna konspirerar för att kontrollera världen.”
Det gamla budskapet kunde vara:
”Judiska finansintressen styr regeringarna.”
Det nya kunde bli:
”Sionistiska finansintressen styr USA.”
Och den gamla föreställningen om judisk makt kunde därmed få ett nytt politiskt språk. Det betyder inte att varje kritik mot Israel har detta ursprung. Det betyder inte heller att Sovjetunionen kan hållas ansvarigt för dagens konflikter.
Men det visar något viktigt om propaganda:
Den behöver inte uppfinna ett nytt hat.
Ibland räcker det att ta ett gammalt hat, ge det ett nytt namn och placera det i en ny berättelse.
Och kanske är det just därför historien om Operation SIG är värd att känna till.
Inte för att den förklarar hela konflikten.
Utan för att den visar hur en redan existerande konflikt kan förändras när mäktiga stater börjar försöka styra själva berättelsen om den.
Att Israel trots allt är liktydigt med judar gör att vänstern ogillar judar eftersom dom blev matade med det sionistiska hotet av KGB. Ett hat som inte gått över trots att Sovjetunionen är ett minne blott sedan länge. Men man måste då också tänka på att trots att Sovjet försvann har inte Ryssland glömt bort sina fiender och konflikterna har återigen kommit upp till ytan i och med kriget i Ukraina.
Jag är ganska säker på att Ryssland har sina fingrar med i dom pågående konflikterna som eskalerar i västvärlden med palestinavänstern som deras (återigen) lydiga lärjungar.
