Etiketter

,

Texten nedan är skriven av Magnus Malmsten från Landsbygdspartiet oberoende.
Jag tycker att den är bra eftersom den beskriver vad jag själv ser för farhågor.


En liten historisk tillbakablick

Året var 1917, 1:a Världskriget (eller The Great War som britterna kallar det) rasade i Europa. Ryssland förhandlade till sig separatfred med Tyskland, eftersom ryssarna hade inre oroligheter att ta hand om. Oroligheter som slutade med den ryska revolutionen.

Det här känner de flesta till som hängt med på historielektionerna.

Vad många svenskar inte känner till är att självförsörjningen av livsmedel i Sverige vid denna tid var usel (lika usel som idag). Krig och revolution härjade i vår närhet. Minspärrar och blockader hindrade import av livsmedel. Det uppstod en livsmedelskris med hård ransonering av mat som följd. Det var så illa under en period att det uppstod hungerkravaller i några av våra större städer. Och en revolution likt den i Ryssland var inte ett omöjligt scenario även här. Statsmakten rådde med nöd näppe på situationen, och vi slapp en revolution. Många svenskar emigrerade också med risk för sitt liv, över havet till USA.

Dessa dramatiska händelser är i stora drag vad som så småningom ledde fram till att en regering, under mellankrigstiden, ledd av Per Albin Hansson (S) arbetade fram en plan som skulle säkerställa landets livsmedelsförsörjning i händelse av en liknande situation i framtiden. Det hitintills ganska ålderdomliga och ineffektiva lantbruket skulle rustas upp. Lantbruket skulle bli en del av rikets försvar. Det skulle även inrättas beredskapslager av förnödenheter.

Om Per Albin Hansson var synsk framgår inte, men det dröjde inte så många år innan nästa katastrof stod för dörren. Efter en period i historian som går under benämningen ”skymningskriget”, där Tyskland sköt fram sina positioner och engels- och fransmäns låtsades att de hade situation under kontroll, kom så det tyska angreppet på Polen 1939. 2:a Världskriget var ett faktum.

Skillnaden nu, mot det förra kriget, var att Sverige i det närmaste var självförsörjt avseende livsmedel. Det var naturligtvis nödvändigt med viss ransonering av inhemska produkter ändå. Exempelvis kött. 150 gram per person och vecka var det som gällde.
Ingen behövde i alla fall svälta i brist på livsmedel, även om det var knappert för många.

Nutid

Denna doktrin avseende självförsörjning och beredskapslager av viktiga förnödenheter inklusive drivmedel, var i princip intakt fram till 1994. Då som en förberedelse inför vår anslutning till EU 1995, lades denna doktrin ned. Beredskaplagren avyttrades.

Istället skulle inre marknadens privata aktörer lösa problem om det uppstod några …

Idag är vi nära 10 miljoner innevånare i Sverige, under 2:a världskriget var vi ca 6 miljoner. Vi ligger åter på en självförsörjningsgrad av livsmedel på ungefär samma nivå som 1917 om vi beaktar befolkningsökningen.

Den svenska bonden har degraderats till något som liknar ett pitoreskt inslag på landsbygden. Dessutom plågade av ett hysteriskt regelverk kring tamdjurhållning, där centimetrar hit och dit kan ge upphov till problem med myndigheter.

Framtid

Tanken är alltså att inre marknadens privata aktörer skall lösa försörjningen av livsnödvändigheter, i Sverige, om ofred återigen blir verklighet. Hur dessa förnödenheter skall nå oss nämns inte. Man har tydligen tänkt bort blockader, minspärrar och annat som hindrar import. Och vad är det som garanterar att exempelvis Frankrike skulle ha möjlighet att sända förnödenheter till Sverige? Även om några fartyg skulle ta sig igenom en minspärr, behöver troligen fransmännen sin egen matproduktion om det hettar till. Inget EU-land klarar, vad jag känner till, sin egen livsmedelsförsörjning. Hur kan vi då räkna med hjälp utifrån?

Jag kallar detta för ett kortsiktigt och oansvarigt beteende.

Vad anser ni andra?

Magnus Malmsten/ Landsbygdspartiet oberoende

Annonser