Etiketter

Dagens samhälle har en scen i Almedalen 2015. På denna scen finns det något som kallas lunchduellen.
I går möttes en socialdemokrat, Johan westerholm och en moderat, Hanif Bali i något som kallades: Har vi skapat ett moment 22 i integrationspolitiken? Att dom står för olika partier är mycket svårt att tro. Dom var överens om allt!

Dessa två herrar har uder en längre tid varit dom enda (eller några av väldigt få) som öppet har kritiserat integrationspolitiken. Förutom folk från SD så klart.
Dom har båda två blivit angripna av det politiskt korrekta etablissemanget.

Oavsett vad man tycker om invandring har det blivit ett svart hål i statskassan. Lögner har blivit vardagsmat och ingen är för god för att sluta ljuga.
AMS och migrationsverket ljuger i rapporter dom lämnar ut. Statsministern och övriga politiker ljuger i tal inför svenska folket och media mular rasistkortet i ansiktet på alla som frågar efter sanningen.
Demokrati och ett öppet samhälle har blivit nedspolat i toaletten. Kvar finns bara rädda och arga medborgare som ser PK-maffian sko sig i den alltför snäva åsiktskorridoren.
Att det är PK-maffian som är dom största rasisterna förstår dom inte själva. Men om man tror sig vara profeter har man ingen självinsikt.

Att SD kommer att bli största partiet innan årets utgång lär inte ge många kronor tillbaka på oddset.
Men ingen vill förstå utan alla står handlingsförlamade och skyller på någon annan.

En skriven sammanfattning av duellen finns i alla fall här nedan:

Redan under de första minuterna konstaterade Hanif Bali att Sverigedemokraterna har monopol i flera av de aktuella frågorna. Samtidigt kritiserade han de övriga partierna för att möta SD på ett taffligt sätt.

– Det är som när Moderaterna inför valet 2006 vann frågan om utanförskap. Man gick ut och beskrev problemet medan de andra fortsatte att förneka det. Sen kom verkligheten ikapp och Moderaterna vann frågan.

Bali drog en parallell till en av dagens mest avgörande frågor: flyktingmottagandets volymer.

– När de lyfte volymfrågan angrep alla verklighetsproblematiken och menade att ”Nej vi tar inte emot så många”. Och vad hände sen? Ja, det började komma många och då gick man ut och sa: ”Nu är volymerna så stora, vi måste anstränga oss”. Då bekräftade man Sverigedemokraternas verklighetsbild. Då kunde de luta sig tillbaka och få monopol i frågan. Det är taffligt bemötande av Sverigedemokraterna.

Den 28-åriga riksdagsmannen fortsatte:

– Det finns inget i vårt flyktingmottagande som bygger på return of invest. Det är en humanitär insats som kostar oerhört mycket pengar och vi får inte tillbaka de pengarna. Man gör det av humanitära skäl.

– Sen har politikerna egentligen fuskat. För det man gör är att man har byggt upp hela argumentet till varför vi har flyktingmottagande kring ekonomi trots att det inte är en faktor på något sätt när man ger människor skydd. Man har byggt det på kortet att vi går plus på det här. Då räcker det för någon att bevisa det gör vi inte. Och då faller korthuset ihop i argumentationsmodellen.

Han gav en återblick hur det var när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010.

– Då gick många upp och diskuterade med SD-politiker med plattityder – och blev uppätna. Jag kommer ihåg vid ett riksdagsgruppsmöte, då talmannen kom till oss och sa: ”Nu får ni skärpa er, ni måste vara mer pålästa när ni diskuterar med de här”.

Han sa att det verkar som att det politiska etablissemanget helt har missat diskussionen och fick medhåll av Johan Westerholm.
Johan Westerholm.

– Att försöka vinna, att skruva en ekonomisk verklighet, det är helt fel. Vi ska vara öppna och ärliga med varför vi har en generös migrationspolitik, ja det är av humanitära skäl. Utifrån det bör vi säga så här: Okej då måste vi kanske göra om samhällskontraktet. Istället för att försöka banka in något som blir pulveriserat av Tino Sanandaji på fem minuter och av en sverigedemokrat på tio minuter.

Något som Hanif Bali snabbt responderade på:

– I den svenska debatten har ju migration skett av ekonomiska skäl. Sen har integration varit av humanitära skäl, det vill säga att ge människor språk- och jobbutbildning – trots att det är tvärtom. Nämligen: vi ger ju asyl av humanitära skäl och integrationen ska man ju försöka göra det mest effektiva av så att man får mest avkastning på pengarna. I och med att det har varit omvänt har ju debatten handlat väldigt mycket om flum, ”vi ska träffas på Folkets hus och käka kryddstark mat ihop och mötas halvvägs” och sånt. Det har ju varit svensk integrationspolitik. Det är för att man gjort en felaktig analys från början.

– Om vi utgår från att svensk migrationspolitik bygger på det humanitära måste vi ställa oss frågan om det nuvarande systemet är den mest humanitära modellen att ha migration?

Hanif Bali svarade snabbt på sin egen fråga:

– Definitivt inte! Vad vi har gjort är att vi har låtit flyktingsmugglarna i 20 år ha nycklarna till grinden, det är dom som avgör vilka som får komma till Sverige.

Sen gav han ett förslag som borde ge alla godhetsapostlar dåndimpen:

– Egentligen, om vi skulle lotta ut uppehållstillstånd i Ankara för 50 000 kronor styck, skulle det vara ett mer rättvist system än vad vi har idag. Titta på båtflyktingarna, endast 15 procent är kvinnor. Om du är änka, om du har blivit våldtagen av Isis, om du är kvinna så är du körd. Du måste ha en manlig släkting som klarar av att antingen belåna sig eller ta sig över Medelhavet för att söka asyl i Sverige. Och så står vi här och kallar oss för humanitär stormakt!

För den kritiska salvan fick Bali publikens spontana applåder. Han fortsatte:

– Hade vi haft en rimlig migrationspolitik som utgick från att vi har den av humanitära skäl, då hade vi – nummer ett – tittat på kvotflyktingsystemet som är den mest humanitära modellen med den här lagliga vägen som alla pratar om och som vi haft sedan 50-talet. Då hade vi satsat mer på UNHCR.

För att understryka detta gav han ett exempel:

– Det kom hit 43000 nyanlända förra året. Av dem var 1800 kvotflyktingar. Till resten av dem sa vi ”köp er en flyktingsmugglare och ta er över Medelhavet bäst ni kan”. Det är ju inte det mest humanitära systemet.

Johan Westerholm var rörande överens med Hanif Bali i det mesta under debatten. Han underströk vikten av att fokusera på kvotflyktingar.

– Det är en bättre affär för samhället att ta emot en ensam mamma med fem barn än att ta emot fem-sex traumatiserade, syriska kombattanter. Vi måste börja erkänna att migration börjar ge avkastning tidigast andra generationen – om vi tittar makroekonomiskt.

Han berättade om sitt besök nyligen i flyktingläger i Nordafrika.

– Jag pratade med UNHCR:s representanter och konstaterade att det vi måste hålla i huvudet är att vi just nu flyttar pengar från biståndsbudgeten till Migrationsverket för att klara av det här. I transitländer där flyktingar fastnar, till exempel i Marocko, har man börjat ändra sin lagstiftning för att anpassa sig efter, för dem, den nya situationen. Där är det inte snack om två år statsbidrag och språkundervisning. Där handlar det om ”där borta är en fiskfabrik, där får du ett jobb för minimilön”. Där säger de att arbete är den bästa terapin, det bästa sättet att komma in på marknaden.

– När jag beskrev vår integrationsprocess satt de bara och gapade, sa Johan Westerholm.

Hanif Bali tog vid och gav sig på att beskriva den svenska migrationslegitimiteten.

– Varför är det legitimt att ha migration i Sverige men inte i ett flyktingläger? Det bygger på att det i Sverige ska erbjudas livschanser som hade varit omöjliga någon annanstans. Problemet blir att om vi har ett migrationspolitiskt system som reduceras till att våra system blir så pass ansträngda att det enda vi kan erbjuda är tak över huvudet och kalorier för dagen – då får plötsligt de som inte vill ha migration till Sverige rätt. Nämligen att det är billigare att ge mat och tak över huvudet i närområdet.

– Den mest ordnade modellen är att ha ett kvotflyktingssystem, det vill säga att sätta upp en modell där man hämtar flyktingar i lägren. Det är ju också den mest humanitära.

Den moderata politikern passade på att ge kollegorna i riksdagen en rejäl känga:

– MP har ju målat upp en falsk bild att den kaotiska modellen ska vara den mest humanitära. Jag håller inte alls med den problembeskrivningen!

Johan Westerholm flikade in och belyste folkopinionen.

– 65 procent av svenska folket tycker det här politikerområdet är ett område med stora utmaningar som vi inte tar på tillräckligt stort allvar. För mig är det en gåta att mitt parti lade en våt filt över ämnet på kongressen. Carin Jämtin sa att det inte skulle diskuteras. Hon förtjänar stark kritik, menar jag, sa Westerholm.

– De som vill ha en ökad kaotisk modell, det är åtta procent av väljarkåren. Det finns skäl att driva på rätt hårt här. Och jag vägrar förhålla mig till Sverigedemokraterna, det här är ett samhällsproblem. Det är först när vi erkänner att det är ett samhällsproblem, då kan vi få till en sakdiskussion och slippa förhålla oss till ett politiskt parti, det tycker jag är fullständigt förnedrade att behöva göra.

Hanif Bali rundade av debatten:

– Det här är ett nytt utanförskap som inte bygger på fördomar eller förutfattade meningar utan en reell verklighet där förorter brinner, vi har fallande skolresultat och fattigdom. Det är konsekvenserna av att vi har det här kaotiska mottagandet. Migrationsbudgetens kostnader äter också upp reformutrymmet.

– För att få till en saklig diskussion behövs ett generationsskifte. Den yngre generationen har lättare att ta till sig det här.

– Det behövs också nya spelare i debatten för att vinna trovärdighet och för att ta tillbaka frågan, avslutade Johan Westerholm.


Det är i mitt tycke en bra sammanfattning av den sk duellen. Jag har inte skrivit den själv och vet faktiskt inte var den kommer ifrån.
Men jag lägger upp den eftersom jag tycker att den behöver synas för att folk ska våga ta debatten.

Annonser